Är ju inte så jäkla kul. I don't like it. Jag har, efter mina eskapader till både Norrböle och Kensington, insett att jag klarar mig riktigt bra själv. I London hade jag inte hemlängtan en enda gång. EN ENDA GÅNG. Jag vet. Det låter sjukt, typ som att jag inte tycker om min familj. Men det har ingenting med den saken att göra. Det sjuka är att jag tror att mina föräldrar är bland de MINST jobbiga i det här landet.
Det är bara det att jag mår SÅ SÅ mycket bättre när jag får ta hand om mig själv. Jag är snart 22. Jag har kunnat ta hand om mig själv sen jag var liten.
Vissa verkar vara helt fine med att bo hemma, lyllo er säger jag bara! Mig kryper det i kroppen på.

Så, nu undrar alla varför jag valt att bo hemma nu under mina två terminer på Solvik. Vet inte egentligen, men efter allt flängande i London var jag inte speciellt sugen på att ta tag i lägenhetssökande, packande, flyttande bla bla, bara för att bo där i några månader. Plus att ekonomin spelar stor roll. Slipper ju ta lån. Jag kommer behöva de lånen sen när jag ska plugga "på riktigt".

Ja, jag ville bara få ur mig det där. Så jag kanske håller mig från att tjata om det sen.