Just det. Den 7:e juni kommer jag hem. Skellefteå och jobb över sommaren. Ska jag vara helt ärlig så är jag inte jättesugen. Det är lite sjukt, men jag trivs alldeles för bra i Göteborg för att längta hem till Skell. Det jag saknar hemifrån är världens bästa vänner såklart. Saknar er till döds. Men livet här passar mig så mycket bättre än livet i lilla Skellefteå. Jag vet att det kommer att bli kul att komma hem. Men jag vet också hur rastlösheten kommer slå emot mig som en bomb. Det kanske dröjer en vecka eller två, men sen kommer den. Mitt stora problem i livet har alltid varit den här jobbiga jävla känslan av att det inte händer något. Jag måste göra saker, helst så ofta som möjligt. Hetsiga lilla Sofia, liksom. Och det blir bara värre och värre. Jag vill få ut så mycket jag bara kan av det här livet, vill inte bara sitta hemma och vänta. Önskar ibland att jag kunde ta det lite lugnt. Kanske säga nej till saker, banga en utekväll eller två. Men samtidigt så har den här rastlösheten blandat med en rädsla för att missa roliga saker alltid funkat för mig. Jag har haft så sjukt roligt. Och en Skellefteåsommar kommer också bli kul, visst? Det blir bra det här. Ska verkligen försöka att inte längta tillbaka till västkusten. Bästkusten.