Stopstopstop.

Gud vad tiden går snabbt.
Ångest på det, jomenvisst.



Censur.

skiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiit
det är så mycket jag vill skriva men det går ju inte.


det får vänta.
nu ska jag gå världens längsta promenad och bara tänka
och vara glad
(för det är jag)
puss

Så här glad blir jag av de här låtarna:



La Roux - In for the kill
White Lies - Death
Fine Arts Showcase - London my town

Back home.

Det känns ju helt megasuperkonstigt att vi ska fara hem om en månad drygt. Vad hände med tiden? Allt har gått så fort.
Jag vill stanna här samtidigt som jag verkligen, verkligen vill träffa alla hemma. Stadsfesten, hello?
Det kommer att bli grymt.

Kanske också är lika bra att fara hem medan man fortfarande har hur kul som helst? Innan man liksom är så jävla less på stället att man kommer hata ordet London förevigt.
I dont know.

Yeah, yeah, allt jag vet är att det kommer att bli kul att komma hem, men förmodligen kommer ångesten komma smygande ungefär fem minuter efter att de sista langos-stånden stängt på festivalsöndagen.

Hej J.D.

Igår drack jag den godaste Appletinin ever! Den var heaven, som Sacha sa.

Then he's a fool, you're just aswell...

Jag har noll koll, noll komma noll koll! Serioulsy. This is not good.
Min hjärna vet vad jag vill känna, men det verkar inte synka med resten av min kropp. Skit.

Puss på er, nu springer jag till jobbet och fokuserar på öl i åtta timmar.

And I was stuck in the middle.

He loved her so
But she was already gone, long ago
He really wanted her to stay
She couldn't wait to get away


He tried to work it out
But that's was hard 'cause she is an astronaut