Jag tänker på det varje dag. Minst varje timme. Shit shit shit. Jag ska lämna allt tryggt och välbekant och bara dra. Utan någon riktigt plan. Till en stor stad. STOR, stor stad. Way bigger than Ske-å.
Egentligen borde jag vara typ... rädd. Eller i alla fall nervös. Men det är jag inte. För jag vet att om jag verkligen känner så här, då KÄNNER jag så här. Då måste jag åka. Jag kommer inte att ångra mig. Jag kommer inte få panikångest på nyårsafton och skrika "nejnejnej, WHAT WAS I THINKING!?".
För det enda jag får panikångest av just nu, är att föreställa mig att i början av nästa år kommer mitt liv se EXAKT ut så här. (Och nej, allt är inte dåligt, lite är dåligt men det är ju faktiskt mest för att jag verkligen, verkligen måste få prova något annat. Om jag kunde ta med mig ALLA fina vänner skulle jag det.)

Gud. Vad mycket versaler det blev.